Nobody wants to be lonely... nobody wants to cry...

Blöööh, jag känner hur jag börjar gräva ner mig och tycka synd om mig själv igen. INTE OKEJ!! Det känns som att alla runt omkring mig blir kära, blir ihop, flyttar ihop, förlovar sig, gifter sig, skaffar hund, barn, hus osv... Jag då?! Nej, jag trivs bra här i min etta med mina katter. För fan!

Jag trivs ju faktiskt jävligt bra, men det saknas någonting. Jag saknar att vara kär, att ha någon att prata med om allt och inget. Någon att kramas med, kolla på film med, äta mat med, sova med, vakna upp med. Någon att ha roligt med och någon som alltid finns där. Jag saknar kärleken.

Kär i kärleken? Åldersnojja? Inte vet väl jag, jag vet bara att just nu mår jag inte så himla bra även om det verkar som det.

Jag hoppas jag kan hitta upp ur min lilla svacka, jag har ju lyckats förr.