Det sägs att man blir starkare utav motgångar. Ibland kan jag tycka att jag haft tillräckligt med motgångar i livet, men tydligen inte. Just ikväll orkar jag inte vara stark. Just ikväll vill jag bara gråta tills jag knappt kan andas. Jag vill somna gråtandes. Men det går inte heller, jag vet inte hur man gråter längre. Det gör så fruktansvärt jävla ont att inte kunna ge utlopp för sina känslor. Det sitter en kniv i mitt bröst och nålar sticker i mitt hjärta.

Min älskade, mitt allt. Min finaste lilla häst! Det gör så ont att se dig ha ont. Det gör så ont att inte kunna förstå. Det gör så ont att inte kunna vara hos dig 24/7. Det gör så ont att höra dig gnägga alldeles hjärtskärande när du står i den lilla hagen... Det gör så förbannat ont att se dig såhär. Jag vill bara spola fram tiden.

Tänk positivt säger ni. Och tro mig, det gör jag. Men när jag inte gör det, då behöver jag skriva av mig. Jag behöver inte bevisa någonting. Det är min blogg. Klart som fan att det kunnat vara värre, men det är tillräckligt illa för att det ska göra ont.

Som någon sa... det gör ondare när hon är äldre. Man vågar inte hoppas på samma sätt.

Nu ska jag lyssna på Kent och försöka gråta lite... Jag älskar dig mest av allt i hela världen Lizzy! <3 Skiter i om jag låter som en 12-årig hästtjej. Det är bara sanningen.