Jag är livrädd, jag vet inte hur jag ska orka allting. Hur ska det lösa sig? Det funkar inte längre, det är inte hållbart som det är. Det måste gå att hitta en lösning. Varför har du inte berättat något? Varför är jag så blind? Varför har jag inte förstått hur dåligt du har mått?

Jag är 26 år men inte vuxen nog att klara av detta ensam. Jag vill ha ett syskon eller en pappa som bryr sig och hjälper mig. Eller en mormor. Jag är så jävla rädd. LIVRÄDD FÖR ALLT.

Jag älskar dig mamma, genom allt!!!

Hur ska jag kunna sova? Hur ska jag kunna vakna imorgon och orka? Vem ska jag prata med för att hitta en lösning? Vart vänder man sig? Jag har ingen aning?! Jag känner mig så ensam.

Du måste känna dig så ensam, så ensam och obetydlig. Förstår du inte att du är hela min värld? Jag skulle aldrig klara mig utan dig! Jag måste orka nu, för din skull. Vi ska lösa detta. Jag ska kriga tills det blir bra för dig. Jag hoppas att det finns en lösning. Det måste väl finnas?! Tvivlet gör mig illa till mods och jag har så ont i magen.

Åt helvete med alla skitproblem som fanns innan, man vet fan inte vad man klagar över förrän man är med om något mycket värre.

Jag tänker aldrig ge upp, jag ska kämpa för dig, du är mitt blod och mina lungor. Du är min familj. Du är bäst!!!