dedyrbarastesmycken -

Ännu en mobilbloggning

Ogillar att texten inte går att ha till vänster, den blir centrerad av sig själv... men men det får ni och jag tåla tills jag har en datasladd.

Somnade igår till tanken att Lizzy låg i sommarhagen med mig brevid sig. Jag strök henne över huvudet och det är det sista jag minns innan jag somnade. Det är så skönt att jag faktiskt kan sova och har hittat ett sätt att bli trygg på innan jag somnar.

Dagen idag har dock varit väldigt jobbig. Jag har känt en apatisk känsla, bara legat och stirrat i taket eller rakt ut i luften. Var rädd att jag inte skulle kunna gråta och att jag var på väg att stänga in alla jobbiga känslor. Men när jag väl gick upp ur sängen så släppte allt. Jag satte mig i soffan med den glada bilden, höll i den röda ljushållaren och tände ljuset. Jag tokgrät och pratade med dig. Berättade om hur orättvist allt känns, att du var så pigg och fräsh trots dina 19år och att du säkert hade levt många år till om inte detta hänt.

Jag tog tag i att handla kattmat och sen åkte jag till stallet. Jag kände att jag ville dit, jag är trygg och hemma där. Och det är där alla fina minnen finns. Hade en jättebra kväll, Hanna kom dit med tårtrester som hon fått på jobbet. Jag, Clara, Jessica, Lotta och hon satt i cafeterian och fikade, pratade och skrattade. Det var underbart! Efter det tog jag och Lotta en promenad med Dina. Vi gick asfaltsvägen och runt så man kommer fram vid sommarhagen. Vi stannade vid platsen där min fina togs bort och tårarna rann. Jag kan fortfarande knappt förstå att jag klarade av att hålla i henne. Jag är så glad att jag orkade det! Jag var helt medveten om vad som hände, jag är så stolt över mig själv. Lizzy var trygg ända till slutet. Och jag trodde aldrig jag skulle klara av att stå brevid när jag beslutade att faktiskt ta bort henne med bultpistol och inte med spruta. Trots att jag såklart ser bilden av henne när allt var klart, så var det värt det. Den bilden finns där, men den är inte hemsk, jag är inte rädd för den. Det är en del av livet och jag är så glad att jag var med trots att jag tvivlade på om jag skulle kunna se henne efteråt. Min magkänsla var rätt, det kändes som en heder att få vara med henne in i det sista, att få vara den som hon kände sig tryggast med.

Well... efter promenaden, lite tårar och väldigt mycket tankar så åkte vi till Maxi. Jag var duktig och handlade mat och inte en massa onödigt som jag alltid brukar! När jag kom hem fick jag ryck och städade mitt skitiga badrum. Dessutom, hör och häpna... städade jag bort alla jävla pizzakartonger!!

Dags för nattmacka, gonattprat med Lizzy och sova säng. Återigen; TACK för alla fina sms, alla fina ord på fb, alla stunder då ni orkar lyssna på mig, på telefon och irl. Jag är så oerhört jävla tacksam!!! <3

Hörs snart igen/m

2012-09-28 @ 00:55:56 Permalink

Kommentarer

Postat av: Rebecca - Min Fotoblogg

usch hemskt att ta bort sin finaste vän :( man får tänka att dom är på ett bättre ställe.

2012-09-28 @ 11:09:07
URL: http://www.rebeccatengstrom.blogg.se

Postat av: clara

VA! är det sant, är pizzakartongerna borta?! haha hur många år tog det? ;) puss hjärtat <3

2012-09-28 @ 15:53:38

Postat av: ۩ ~ Camilla ~ ۩

Det är en sådan saknad efter ens bästa vän Mikaela, det har gått snart ett år sedan Ryan fick vandra vidare och fortfarande saknar jag honom enormt, varje dag ja.. varje timme.. Det känns fortfarande inte ens verkligt och många är de morgnar jag vaknar och bara hoppas att allt var en ond dröm..

Ärligt, det känns förjävligt!
Sättet som mitt liv på gården avslutades gjorde att det känns allt annat än rättvist och ilskan över det nästan förgör mig!

Trots att jag vet att Ryan var gammal, 29 år och tappade varje vinter i hullet så kan jag inte ännu glädjas åt att vi fick så många fina år, jag vet att om jag hade haft möjligheten att ha honom hemma, under ständig uppsyn och omvårdnad så kunde han levt i flera år till, just det gör det ännu jävligare!

Min fina ponny, one of a kind, kanske inte vackrast men helt klart den mest specielle.

Han tar hand om din Lizzy nu, det kan jag garantera, och Diva med såklart, han var en riktigt tjejtjusare och har nu 2 snyggingar att springa med där det alltid finns gräs!

Jag känner så oerhört med dig, jag vet exakt vad du går igenom och det är bara helt överjävligt, tomheten som är där. Saknaden.. dom där enkla vardagssakerna som man egentlgen avskydde, lerinpackning, regntunga täcken osv, det skulle man ge allt för att få uppleva igen.. Med SIN häst!

Så starkt att du kunde vara med hela vägen, jag orkade det inte, hade en god vän som hjälpte mig att hålla honom, som han träffade varje dag sista månaderna och som han var trygg med, men när skottet föll, hörde det en bit ifrån, då höll jag på att gå sönder!

KRAM//C

2012-09-30 @ 11:40:31

Trackback