Idag har dett gått exakt en vecka sedan Lizzy blev röntgad. Och idag fick jag svar på vad ortopedspecialisten trodde när han hade sett bilderna. Tove ringde mig vid halv fem tiden idag och jag tror aldrig mitt hjärta har bultat så hårt innanför bröstkorgen. Jag var helt skakig när vi hade lagt på och var tvungen att bara sitta och andas en lång stund.

Min fina pärla kommer aldrig att kunna tränas eller få hoppa igen, det hade jag nog inte trott heller. Men att få höra det gjorde mig väldigt ledsen. Jag kommer sakna det så mycket. <3 Chansen att hon kan bli promenadhäst är ändå hyffsat god. Har jag tur så kan hon ridas i alla gångarter och har jag mindre tur så blir det endast i skritt. Allt beror på hur det ser ut när knät har läkt. Det är ca 50% chans att det läker rätt och 50% risk att det läker fel. Det är sjukt svårt att tänka överhuvudtaget. Jag frågade vad Tove föreslog och hon sa att eftersom hon är så pass gammal (19 år) så skulle hon råda att ta bort henne. Men när jag berättade om hur glad Lizzy är, om hennes smitning till hagen och att svullnaden har gått ner på denna vecka så ändrade hon sig och tyckte att jag skulle ge henne en chans. Jag känner ju hästen bäst och märker direkt ifall hon blir deprimerad/har ont/lider. Det kändes så skönt att hon var lyhörd för mina egna tankar och funderingar.

Så planen är nu denna: Låta det fortsätta läka, hålla alla tummar och tår och sedan röntga om henne om 1 månad. Då kommer vi få svar på hur läkningen ser ut. Har det gått åt rätt håll är det mycket god chans att det fortsätter så och att hon blir promenadhäst. Hela läkningsprossesen skulle ta 2-3 månader fr.o.m nu. Har det gått åt fel håll kommer det såklart också synas och då kommer jag få lov att ta bort henne. Hon kommer få ledproblem (Artros) och ha mycket ont ifall man låter det fortsätta läka på fel sätt. Så hoppet finns där, men ovissheten är såklart också stor. Blir hon sämre under tiden ska jag självklart höra av mig till Tove och besluta hur vi gör då.

Har fått röntgenbilderna från benet på en CD och ska försöka ordna så jag kan lägga upp dem i bloggen. Har ingen CD-läsare på min mini-pc, men har tänkt att låna datorn på kontoret i stallet och se ifall det går.

Tack till mina underbara vänner som stöttar mig så fantastiskt! Dags för lite sömn nu.
Längtar otroligt mycket till helgen, kommer nog kunna ha riktigt kul nu när jag kan slappna av en del. Ska till Örebro och träffa fina människor. Puss på det! :)

Jag är så rädd, så fruktansvärt jävla rädd. Jag vill bara kura ihop mig i en trygg famn och gråta. Jag vill att någon ska stryka mig över håret och säga att allting kommer bli bra. Men det finns det ingen som gör, och det har det aldrig gjort.

Jag kan inte låta bli att bli besviken på vissa av mina vänner. Tyvärr.

Det är tur att det finns guldklimpar som verkligen finns där för mig på riktigt, ni är så fina. <3

När jag igår fick veta vad som var felet med min pärla så lättade ändå en tung sten från mina axlar, även om svaret nu inte var speciellt positivt. Men att få svar på vad det är som gör ont efter 3 veckor var skönt. Jag har haft extremt svårt att slappna av sen hon gjorde illa sig den 2:a augusti och min sömn har blivit oerhört påverkad. Har legat vaken till fem-sextiden på morgonen, i princip varje natt.

Igår kväll kom jag hem strax efter tolv, pratade med Anki i en timme ungefär och åt lite efter det. Jag la mig vid halv fyratiden och jag somnade verkligen på en gång. Det var så otroligt skönt! Jag vaknade vid nio, somnade om och vaknade vid ett igen. Mina ögon gick i kors och min kropp var totalt utmattad, så jag fortsatte sova till sex på kvällen ungefär. Jag kände hur min stackars kropp behövde ta igen all sömn från dessa veckor.

Känslan jag bär med mig just nu går inte att beskriva på något vis även om jag försöker. Jag är kluven, orolig, rädd, ledsen, hoppfull, tankspridd samtidigt som jag förbereder mig på att ta bort henne. Var ska jag göra det? Vill inte gå förbi stället varje dag, men samtidigt vill jag att det är i anknytning till stallet där hon känner sig trygg. Jag kommer att hålla i henne själv och hon ska få somna in med en spruta. Aldrig i livet att jag tänker slakta henne med pistol, ALDRIG! Hon ska få känna sig trygg in i det sista med att jag finns vid hennes sida. Hon har funnits vid min sida i 10 år. Hon har alltid funnits där för mig, genom lycka och sorg, när jag varit arg och besviken. Och jag skulle aldrig kunna svika henne med att inte finnas där vid hennes sida in i det sista. Jag vet och känner att jag kommer klara av att hålla i henne utan att vara hysteriskt ledsen. Jag bara vet det.

Var hos henne ikväll och hon är lika glad som vanligt. Det är svårt att tänka sig att hon har speciellt ont... Särskilt eftersom hon smet en sväng igår kväll! Busan alltså! Hade henne uppbunden på gången och borstade, skulle gå ut med hunden som bara pep så jag knäppte loss henne och tog av grimman. Hon stod med huvudet ifrån dörröppningen. Jag står och kramar henne en stund på halsen, då hon böjer huvudet bakåt som för att klia sig på magen. Och snabbt som blixten vänder hon sig om och är påväg mot utgången! Jag håller kvar om hennes hals och både ryter och ställer mig framför henne för att förhindra att hon ska smita ut, men hon snurrar ett varv till på stallgången så jag inte hinner med alls och går sedan ut..! Hon tar några TRAVSTEG ner i backen till hagarna och man ser att hon är väldigt halt. Jag skriker "Men du får inte springaaaaa!!" ifrån stallet. Då saktar hon av och går mot en av hagarna. Jag går sakta ditåt, men är långt efter då jag inte vill stressa henne så hon travar mer. Hon går in genom hagens grind som är öppen och tar ca 7 TRAVSTEG igen, helt frivillligt! Jag kan inte låta bli att le och tänka; Hur ont kan hon ha? Hon går sedan iväg mot bortre delen av hagen och börjar äta.

Mia kommer gåendes med morotspåsen och frågar om jag vill ha någonting att locka henne med. Jag tar emot den och hennes grimma som Matilda hämtat. Med små steg börjar jag gå emot Lizzy som tittar upp med busig blick emot mig samtidigt som hon mumsar på det saftiga gräset. Jag kan fånga henne lätt och vi går tillbaka mot stallet. När jag ställt in henne i boxen så ser hon sådär busigt glad ut igen och den sorgsna blicken hon hade tidigare efter att jag gråtit mycket hos henne var som bortblåst. Kan inte låta bli att tro att hon faktiskt ville lätta upp stämningen lite och göra mig glad. :)

Hon går ju i sjukhagen bakom stallet nu och där finns inget gräs alls, tror hon var lite trött på det. Min lilla buse! Trots att hon då travade lite igår så såg benet inte alls farligt ut idag. Hon var lite svullen även nedanför knät men inte mycket. Går förmodligen ner under natten.

När jag orkar tänkter jag skriva historien om vad som har hänt henne och hela vägen hit. Imorgon ska jag försöka bygga iordning en portabel liten sjukhage på gräset bakom stallet, så hon kan få gå där och äta.


Bild från igår, innan smitningen! ;) Hon kan pussas och gör det gärna för en morotsbit!
Min fina Lizzy :) <3

Egentligen känns det inte så mycket som jag trodde det skulle göra. Antar att jag fortfarande har kvar en liten gnista hopp, även om jag varken vill ha det eller vill erkänna det för mig själv. Nu förstår jag verkligen innerbörden av "hoppet är det sista som lämnar en" .

Tårarna kommer helt oväntat, ibland när jag känner mig lugn så rullar dem sakta nerför min kind. Och ibland känner jag hur magen fylls av den där obehagliga, men ack så välkända panikkänslan. Jag vill inte gråta för mycket när jag är hos henne, för det märks så tydligt att hon påverkas. Ögonen ser sorgsna ut och hon har inte alls den där vaksamma blicken som hon alltid har annars.

På torsdag kommer Emelie ut och hälsar på efter sitt jobb. Hon vet bara att hon är skadad. Det kommer bli så sjukt jävla jobbigt att berätta för henne, för jag vet att hon kommer bli så sjukt ledsen.

Mamma grät idag också. Hon har gråtit en gång annars i år och det var när hon och jag pratade ut på sjukhuset för några veckor sedan. Vi kramades och grät idag och jag vet att hon kommer sörja lika mycket som mig.

På något sätt hoppas jag på ett mirakel, men jag känner att det är ganska så uppgivet. Jag kommer att skriva ner mina tankar och känslor i den här bloggen. Så jag vill säga nu att jag kommer inte att förfina något utan skriva precis som jag känner.

Om några dagar får jag svaret om hur stor chans det är att hon blir hel igen från Tove, när Dyla Gorvy har sett röntgenbilderna.

Till evigheten och även efter det
Du kommer alltid att vara den enda för mig
Världens bästa Lizzy, du äger mitt hjärta

Ville skriva det här också, så jag inte tappar bort den texten som bara flöt fram när jag satt och skrev.

Och jag som trodde jag var förberedd. Det är så fruktansvärt jävla orättvist!

Jag behöver dig, du är min luft älskling. Men jag vet att jag inte kan tänka på mig själv, jag gör det som blir bäst för dig. Det har jag alltid sagt, från den dagen du blev min.

Du kommer alltid att vara den starkaste stjärnan på himlavalvet. <3