nattuggla
Och fastän jag tilbringar mina dagar med att göra tusen andra saker, så kommer jag inte ifrån att det gör ont. När ska det sluta kännas som ett tryck över bröstkorgen? När ska jag kunna kolla facebook utan att vara rädd för vad jag ser? När ska jag kunna släppa detta? När ska det sluta göra ont?
Vad gör man när någon mental spärr hindrar en från att gråta? När man känner alla känslor trycka som bara väntar på att få komma ut. Jag stirrar ut i tomheten och det kan gå flera timmar.
Jag dör lite varje gång jag ser dig eller någonting som du har skrivit. Och jag dör lite varje gång jag tänker på allt vi gjort och allt vi skulle göra. Det gör ont när jag tänker på hur mycket jag tycker om dig och hur mycket jag vill att du ska vara hos mig. Jag saknar att prata med dig om allt och ingenting. Och jag saknar att du var en del av min vardag.
Jag vill inte att du ska vara med någon annan, det gör ont. Det gör så förbannat jävla cepeont!! Jag är så sjukt jävla kär i dig. Och jag vet inte ifall jag ska berätta det. En del av mig vill berätta allting, bara få ur mig allting! Vore det så himla dumt? Jag har ingen jävla aning. Jag vill på något sätt att du ändå ska veta. Vad kan bli värre av det, egentligen? Snarare tror jag att det kommer kännas skönt när jag väl har fått det ur mig. Jag slipper gå runt och låtsas som att allt är "okej". Typ.
Hej Erika, ska vi ta en fika? Ja, vad bra. Då kanske jag vågar klämma ur mig att jag har känslor för dig. Sen kan vi sluta fika. Och sen ja, inte vet jag! Har en känsla av att jag kanske kan släppa det då... Som sagt, vad kan bli värre utav att jag berättar det? Att hela Västerås får reda på det? Well, som om det spelar någon jävla roll då? Jag skäms inte över att jag tycker om henne direkt...
Well, slut på nattsudderi för stunden. Adios!
Vad gör man när någon mental spärr hindrar en från att gråta? När man känner alla känslor trycka som bara väntar på att få komma ut. Jag stirrar ut i tomheten och det kan gå flera timmar.
Jag dör lite varje gång jag ser dig eller någonting som du har skrivit. Och jag dör lite varje gång jag tänker på allt vi gjort och allt vi skulle göra. Det gör ont när jag tänker på hur mycket jag tycker om dig och hur mycket jag vill att du ska vara hos mig. Jag saknar att prata med dig om allt och ingenting. Och jag saknar att du var en del av min vardag.
Jag vill inte att du ska vara med någon annan, det gör ont. Det gör så förbannat jävla cepeont!! Jag är så sjukt jävla kär i dig. Och jag vet inte ifall jag ska berätta det. En del av mig vill berätta allting, bara få ur mig allting! Vore det så himla dumt? Jag har ingen jävla aning. Jag vill på något sätt att du ändå ska veta. Vad kan bli värre av det, egentligen? Snarare tror jag att det kommer kännas skönt när jag väl har fått det ur mig. Jag slipper gå runt och låtsas som att allt är "okej". Typ.
Hej Erika, ska vi ta en fika? Ja, vad bra. Då kanske jag vågar klämma ur mig att jag har känslor för dig. Sen kan vi sluta fika. Och sen ja, inte vet jag! Har en känsla av att jag kanske kan släppa det då... Som sagt, vad kan bli värre utav att jag berättar det? Att hela Västerås får reda på det? Well, som om det spelar någon jävla roll då? Jag skäms inte över att jag tycker om henne direkt...
Well, slut på nattsudderi för stunden. Adios!
Kommentarer
Trackback
