Skriver av mig...
Ensam i natten med alla tankar och känslor. Det är när dem jag pratar med på msn, facebook och mobilen loggar ut eller somnar som jag får dessa jobbiga dvalor. Ensam, ensam, ensam. Jag gillar att vara ensam, men inte när jag är svag. När någon medvetet verkar ha lekt med mig och mina känslor, då gillar jag inte att vara ensam. That's the situation right now. Jag förstår verkligen ingenting. Gör man så? Behandlar man folk på det här viset? Kan du vara vuxen nog och i varje fall ge mig ett svar på vad som händer? Ska jag bara stå som ett frågetecken? Jag tyckte ju förihelvete om dig..
Kan inte slappna av. Jag vill titta på Idol från igår och idag, men jag tror inte att det går. Lyckades titta på Vampire Diaries nyss i varje fall och det var så bra! Önskar att jag kunde släppa alla tankar och bara försvinna in i någon till serie. Men jag känner att fokuset inte är på rätt nivå.
Det gör ont att vara jag dessa gånger. Jag tror inte folk runtomkring förstår hur det kan bli en sådan stor knäck för mig. Min självkänsla har vandrat på en tunn tråd ända sen augusti förra året. Jag hade nyligen blivit lite stark i mig själv och klarat av att gå vidare. Jag var så försiktig, så skör och jag valde med omsorg ut hur vi skulle göra för att det inte skulle gå för fort.
Det spelade ingen roll hur nogrann jag var. Du fångade mig i fällan. Du playade mig sönder och samman. Du fick mig att våga hoppas på något, att våga tro igen. Du gav mig komplimanger och så många fina hintar om oss. Vi skulle göra så mycket. Och jag ville verkligen. Jag trodde på detta. Hur har du samvete att från den ena dagen till den andra bara upphöra med din existens för mig? Jag begriper inte varför. Det gör så fruktansvärt ont inom mig. Att du ignorerar mina försök att få kontakt med dig, fick mig att hamna på botten.
Kan inte slappna av. Jag vill titta på Idol från igår och idag, men jag tror inte att det går. Lyckades titta på Vampire Diaries nyss i varje fall och det var så bra! Önskar att jag kunde släppa alla tankar och bara försvinna in i någon till serie. Men jag känner att fokuset inte är på rätt nivå.
Det gör ont att vara jag dessa gånger. Jag tror inte folk runtomkring förstår hur det kan bli en sådan stor knäck för mig. Min självkänsla har vandrat på en tunn tråd ända sen augusti förra året. Jag hade nyligen blivit lite stark i mig själv och klarat av att gå vidare. Jag var så försiktig, så skör och jag valde med omsorg ut hur vi skulle göra för att det inte skulle gå för fort.
Det spelade ingen roll hur nogrann jag var. Du fångade mig i fällan. Du playade mig sönder och samman. Du fick mig att våga hoppas på något, att våga tro igen. Du gav mig komplimanger och så många fina hintar om oss. Vi skulle göra så mycket. Och jag ville verkligen. Jag trodde på detta. Hur har du samvete att från den ena dagen till den andra bara upphöra med din existens för mig? Jag begriper inte varför. Det gör så fruktansvärt ont inom mig. Att du ignorerar mina försök att få kontakt med dig, fick mig att hamna på botten.
Kommentarer
Trackback
