Lättnad och oro
När jag igår fick veta vad som var felet med min pärla så lättade ändå en tung sten från mina axlar, även om svaret nu inte var speciellt positivt. Men att få svar på vad det är som gör ont efter 3 veckor var skönt. Jag har haft extremt svårt att slappna av sen hon gjorde illa sig den 2:a augusti och min sömn har blivit oerhört påverkad. Har legat vaken till fem-sextiden på morgonen, i princip varje natt.
Igår kväll kom jag hem strax efter tolv, pratade med Anki i en timme ungefär och åt lite efter det. Jag la mig vid halv fyratiden och jag somnade verkligen på en gång. Det var så otroligt skönt! Jag vaknade vid nio, somnade om och vaknade vid ett igen. Mina ögon gick i kors och min kropp var totalt utmattad, så jag fortsatte sova till sex på kvällen ungefär. Jag kände hur min stackars kropp behövde ta igen all sömn från dessa veckor.
Igår kväll kom jag hem strax efter tolv, pratade med Anki i en timme ungefär och åt lite efter det. Jag la mig vid halv fyratiden och jag somnade verkligen på en gång. Det var så otroligt skönt! Jag vaknade vid nio, somnade om och vaknade vid ett igen. Mina ögon gick i kors och min kropp var totalt utmattad, så jag fortsatte sova till sex på kvällen ungefär. Jag kände hur min stackars kropp behövde ta igen all sömn från dessa veckor.
Känslan jag bär med mig just nu går inte att beskriva på något vis även om jag försöker. Jag är kluven, orolig, rädd, ledsen, hoppfull, tankspridd samtidigt som jag förbereder mig på att ta bort henne. Var ska jag göra det? Vill inte gå förbi stället varje dag, men samtidigt vill jag att det är i anknytning till stallet där hon känner sig trygg. Jag kommer att hålla i henne själv och hon ska få somna in med en spruta. Aldrig i livet att jag tänker slakta henne med pistol, ALDRIG! Hon ska få känna sig trygg in i det sista med att jag finns vid hennes sida. Hon har funnits vid min sida i 10 år. Hon har alltid funnits där för mig, genom lycka och sorg, när jag varit arg och besviken. Och jag skulle aldrig kunna svika henne med att inte finnas där vid hennes sida in i det sista. Jag vet och känner att jag kommer klara av att hålla i henne utan att vara hysteriskt ledsen. Jag bara vet det.
Var hos henne ikväll och hon är lika glad som vanligt. Det är svårt att tänka sig att hon har speciellt ont... Särskilt eftersom hon smet en sväng igår kväll! Busan alltså! Hade henne uppbunden på gången och borstade, skulle gå ut med hunden som bara pep så jag knäppte loss henne och tog av grimman. Hon stod med huvudet ifrån dörröppningen. Jag står och kramar henne en stund på halsen, då hon böjer huvudet bakåt som för att klia sig på magen. Och snabbt som blixten vänder hon sig om och är påväg mot utgången! Jag håller kvar om hennes hals och både ryter och ställer mig framför henne för att förhindra att hon ska smita ut, men hon snurrar ett varv till på stallgången så jag inte hinner med alls och går sedan ut..! Hon tar några TRAVSTEG ner i backen till hagarna och man ser att hon är väldigt halt. Jag skriker "Men du får inte springaaaaa!!" ifrån stallet. Då saktar hon av och går mot en av hagarna. Jag går sakta ditåt, men är långt efter då jag inte vill stressa henne så hon travar mer. Hon går in genom hagens grind som är öppen och tar ca 7 TRAVSTEG igen, helt frivillligt! Jag kan inte låta bli att le och tänka; Hur ont kan hon ha? Hon går sedan iväg mot bortre delen av hagen och börjar äta.
Mia kommer gåendes med morotspåsen och frågar om jag vill ha någonting att locka henne med. Jag tar emot den och hennes grimma som Matilda hämtat. Med små steg börjar jag gå emot Lizzy som tittar upp med busig blick emot mig samtidigt som hon mumsar på det saftiga gräset. Jag kan fånga henne lätt och vi går tillbaka mot stallet. När jag ställt in henne i boxen så ser hon sådär busigt glad ut igen och den sorgsna blicken hon hade tidigare efter att jag gråtit mycket hos henne var som bortblåst. Kan inte låta bli att tro att hon faktiskt ville lätta upp stämningen lite och göra mig glad. :)
Hon går ju i sjukhagen bakom stallet nu och där finns inget gräs alls, tror hon var lite trött på det. Min lilla buse! Trots att hon då travade lite igår så såg benet inte alls farligt ut idag. Hon var lite svullen även nedanför knät men inte mycket. Går förmodligen ner under natten.
När jag orkar tänkter jag skriva historien om vad som har hänt henne och hela vägen hit. Imorgon ska jag försöka bygga iordning en portabel liten sjukhage på gräset bakom stallet, så hon kan få gå där och äta.
Bild från igår, innan smitningen! ;) Hon kan pussas och gör det gärna för en morotsbit!
Min fina Lizzy :) <3
Var hos henne ikväll och hon är lika glad som vanligt. Det är svårt att tänka sig att hon har speciellt ont... Särskilt eftersom hon smet en sväng igår kväll! Busan alltså! Hade henne uppbunden på gången och borstade, skulle gå ut med hunden som bara pep så jag knäppte loss henne och tog av grimman. Hon stod med huvudet ifrån dörröppningen. Jag står och kramar henne en stund på halsen, då hon böjer huvudet bakåt som för att klia sig på magen. Och snabbt som blixten vänder hon sig om och är påväg mot utgången! Jag håller kvar om hennes hals och både ryter och ställer mig framför henne för att förhindra att hon ska smita ut, men hon snurrar ett varv till på stallgången så jag inte hinner med alls och går sedan ut..! Hon tar några TRAVSTEG ner i backen till hagarna och man ser att hon är väldigt halt. Jag skriker "Men du får inte springaaaaa!!" ifrån stallet. Då saktar hon av och går mot en av hagarna. Jag går sakta ditåt, men är långt efter då jag inte vill stressa henne så hon travar mer. Hon går in genom hagens grind som är öppen och tar ca 7 TRAVSTEG igen, helt frivillligt! Jag kan inte låta bli att le och tänka; Hur ont kan hon ha? Hon går sedan iväg mot bortre delen av hagen och börjar äta.
Mia kommer gåendes med morotspåsen och frågar om jag vill ha någonting att locka henne med. Jag tar emot den och hennes grimma som Matilda hämtat. Med små steg börjar jag gå emot Lizzy som tittar upp med busig blick emot mig samtidigt som hon mumsar på det saftiga gräset. Jag kan fånga henne lätt och vi går tillbaka mot stallet. När jag ställt in henne i boxen så ser hon sådär busigt glad ut igen och den sorgsna blicken hon hade tidigare efter att jag gråtit mycket hos henne var som bortblåst. Kan inte låta bli att tro att hon faktiskt ville lätta upp stämningen lite och göra mig glad. :)
Hon går ju i sjukhagen bakom stallet nu och där finns inget gräs alls, tror hon var lite trött på det. Min lilla buse! Trots att hon då travade lite igår så såg benet inte alls farligt ut idag. Hon var lite svullen även nedanför knät men inte mycket. Går förmodligen ner under natten.
När jag orkar tänkter jag skriva historien om vad som har hänt henne och hela vägen hit. Imorgon ska jag försöka bygga iordning en portabel liten sjukhage på gräset bakom stallet, så hon kan få gå där och äta.
Bild från igår, innan smitningen! ;) Hon kan pussas och gör det gärna för en morotsbit!
Min fina Lizzy :) <3
Kommentarer
Trackback
