Sammanfattning av dagen
Egentligen känns det inte så mycket som jag trodde det skulle göra. Antar att jag fortfarande har kvar en liten gnista hopp, även om jag varken vill ha det eller vill erkänna det för mig själv. Nu förstår jag verkligen innerbörden av "hoppet är det sista som lämnar en" .
Tårarna kommer helt oväntat, ibland när jag känner mig lugn så rullar dem sakta nerför min kind. Och ibland känner jag hur magen fylls av den där obehagliga, men ack så välkända panikkänslan. Jag vill inte gråta för mycket när jag är hos henne, för det märks så tydligt att hon påverkas. Ögonen ser sorgsna ut och hon har inte alls den där vaksamma blicken som hon alltid har annars.
På torsdag kommer Emelie ut och hälsar på efter sitt jobb. Hon vet bara att hon är skadad. Det kommer bli så sjukt jävla jobbigt att berätta för henne, för jag vet att hon kommer bli så sjukt ledsen.
Mamma grät idag också. Hon har gråtit en gång annars i år och det var när hon och jag pratade ut på sjukhuset för några veckor sedan. Vi kramades och grät idag och jag vet att hon kommer sörja lika mycket som mig.
På något sätt hoppas jag på ett mirakel, men jag känner att det är ganska så uppgivet. Jag kommer att skriva ner mina tankar och känslor i den här bloggen. Så jag vill säga nu att jag kommer inte att förfina något utan skriva precis som jag känner.
Om några dagar får jag svaret om hur stor chans det är att hon blir hel igen från Tove, när Dyla Gorvy har sett röntgenbilderna.
Tårarna kommer helt oväntat, ibland när jag känner mig lugn så rullar dem sakta nerför min kind. Och ibland känner jag hur magen fylls av den där obehagliga, men ack så välkända panikkänslan. Jag vill inte gråta för mycket när jag är hos henne, för det märks så tydligt att hon påverkas. Ögonen ser sorgsna ut och hon har inte alls den där vaksamma blicken som hon alltid har annars.
På torsdag kommer Emelie ut och hälsar på efter sitt jobb. Hon vet bara att hon är skadad. Det kommer bli så sjukt jävla jobbigt att berätta för henne, för jag vet att hon kommer bli så sjukt ledsen.
Mamma grät idag också. Hon har gråtit en gång annars i år och det var när hon och jag pratade ut på sjukhuset för några veckor sedan. Vi kramades och grät idag och jag vet att hon kommer sörja lika mycket som mig.
På något sätt hoppas jag på ett mirakel, men jag känner att det är ganska så uppgivet. Jag kommer att skriva ner mina tankar och känslor i den här bloggen. Så jag vill säga nu att jag kommer inte att förfina något utan skriva precis som jag känner.
Om några dagar får jag svaret om hur stor chans det är att hon blir hel igen från Tove, när Dyla Gorvy har sett röntgenbilderna.
Kommentarer
Trackback
