Inte alls bitter på hela min tillvaro, nej nej, inte alls. Jag bryter ihop för att orka komma igen. Fast just nu känns det som en avgrund utan botten. Att det ska vara så svårt att orka med motgångar när man heter Mikaela Höglund.

Vill förändra så mycket att jag inte vet vart jag ska börja. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud, dag ut och dag in. Och alla dessa dryga tankar trängs med måsten som jag inte orkar med. Plus tankar om dig.

Jag måste rycka upp mig, det finns inget annat sätt. Återigen måste jag segra över det onda, hur mycket energi det än tar ifrån mig!!

Ibland känner jag bara, när är det min tur att känna mig lyckad? När ska jag sluta känna att jag misslyckas med det jag tar mig för? Och när är det min tur att inte behöva känna mig så jävla ensam?

För övrigt borde jag sluta umgås med en del människor... Så jävla trött på allt drama som kommer på köpet.

Kallas det 26-års kris eller? Något åt det hållet. Livskris deluxe, som så många gånger förr...

Ciao