Jag skiter i vilka som läser och ifall ni tror att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara skriva av mig och få folk att förstå varför jag inte orkar med att hålla masken uppe längre.

När jag åkte till putte i parken var jag livrädd, men jag vågade ändå åka iväg och fokusera på mig själv. Och jag hade så underbart roligt! Helt obeskrivligt! Pratade med mamma varje dag, och hon lät hyffsat glad ändå. Men hon är så bra på att spela, hon är nog den bästa skådespelaren jag känner. När jag kom hem på söndagen insåg jag att hon inte alls mådde så bra som jag hade trott.

Allting började om, och jag bröt ihop totalt, grät som ett barn och har nu gjort det från och till hela veckan. Jag kom hem med energi och glädje från PIP, men den begravdes över ett tjockt lager med sorg. Nu gäller det för mig att hitta tillbaka till glädjen och energin igen, på mitt sätt.

Jag är inte den som hör av mig till mina vänner i nuläget, jag orkar bara prata med dem som verkligen har ställt upp för mig sen detta började. Ni vet vilka ni är och jag älskar er från djupet av mitt hjärta! <3

De tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
De tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås

Ni har då låtar för allt, jag avgudar er, ni är mina räddare! KENT <3
Om en vecka får jag se er igen, i Eskilstuna, med min syster, precis som det ska vara!

/mikeli