19 december
Juletid, julefrid. Det regnar bara och det är blött. Gräset är grönt och jag har inte ens behövt ta fram min tjocka vinterjacka.
Ibland ler jag, men lika ofta blir jag förbannat livrädd. Mina tankar skrämmer mig och nätterna är oftast sådär fasligt långa utan slut. Jag har fått några nya tabletter, inderal. De hjälper bra, nästan så att jag vill ta en tablett varje dag, bara för att jag vet att jag får hjärtklappning så fort jag går utanför dörren. Hur har min ångest kunna breda ut sig såpass mycket utan att jag förstått det själv?
Jag undrar om jag någonsin kommer att få möta en person som kan lugna mig. Som kan förändra allt bara genom att se mig i ögonen. Jag undrar om jag någonsin kommer att vara tillräcklig för någon.
Sen undrar jag ifall man kan mäta saknad. Hur mycket är det möjligt att sakna någon? Jag saknar så att det liksom gör ont, fast det gör inte bara ont. Det står still ibland också, tankarna fastnar, tiden fastnar och jag blir som blockerad. Drömmarna jag drömmer blir färre, men när jag väl drömmer så känns det så verkligt. Jag är rädd att mitt minne och mitt sinne ska glömma bort dig, glömma bort dina detaljer, det som gjorde dig till just dig. Jag vill inte glömma, jag vill återuppleva, helst hela tiden.
När folk frågar mig hur jag mår, har jag svarat att jag mår bra väldigt många gånger nu på senaste tiden. Och faktum är att jag känner verkligen hur jag liksom mår bra i det stora hela. Om man liksom slår ut allt. Jag mår oftast bra på dagarna och jag tar för mig saker. Men ibland dör jag sådär som jag alltid gör, men dom dagarna glömmer jag på något vis bort att räkna med. Det är som att jag inte vill att dom ska finnas, dom ska inte finnas där och dra ner mig och min statistik. Jag mår ju bra.
Kommentarer
Trackback
