Känslan när man inte ens bryr sig om att träffa människor man tycker om. Känslan när man hellre sover för att slippa tänka. Känslan när man säger att man är sjuk fastän man bara inte orkar bry sig.

Känslan när man verkligen håller på att tappa greppet totalt. Känslan när man ligger vaken och tänker ifall man ska lägga in sig på psyk. Känslan när all motivation sakta har runnit av. Känslan när man känner sig totalt bortkommen och förvirrad.

Jag har tappat bort mig själv i det här. Jag vet verkligen inte vem jag är längre. Jag var hon som alltid var i stallet, som var glad och kämpade på med allt trots motgångar. Men jag är inget av det längre. Vem är jag utan häst? Vem är jag?!?!

Det enda jag orkar och vill göra dessa dagar är att tröstäta och sova. Jag vill ha tillbaka orken, motivationen, glädjen, hoppet. Jag behöver något att tro på.