Vill inte sova, sitter vaken och analyserar sönder mina tankar till milimetersmå smulor. Orkar inte med att känna såhär just nu. Varför ska det komma så jobbiga känslor med jämna mellanrum? Varför kan jag inte bara få vara glad för allt jag har och liksom stanna där. Nej, men varför ska man kunna styra sina tankar och känslor det vore ju dumt? Suck.

Jag känner hur jag har en livskris inom mig, jag vet ingenting om någonting. 25 år har gått och vad vill jag göra med allt? Ingen jävla aning. Och det skrämmer mig så att folk runt omkring mig köper hus, förlovar sig, gifter sig, skaffar barn och allt. Jag vill också, men inte nu. Jag önskar bara lite ibland att jag också hade hunnit ända dit.

Kommer jag bli vuxen på riktigt någon gång?
Kommer jag hitta någon att leva mitt liv med?
Vill jag det?
När vill jag det?
Kommer jag kunna jobba igen?
När kommer jag kunna det?
När ska jag hinna plugga till det jag vill utbilda mig till?
Hur länge kommer jag kunna ha kvar Lizzy?
Tänk om min mamma blir sjukare eller tänk om hon dör?
Hur ska jag klara mig då?
Kommer min pappa fortfarande bry sig om mig om 1 år?
Varför bryr han sig ens nu?

Gah, så många frågor utan svar och tankarna går på högvarv.
Välkommen till min värld, dessa frågor snurrar i min hjärna flera
dagar/kvällar/nätter i veckan.

Dags att sova bort lite av livet igen, pussdå.