Overkligt

Jag upplever allting fast jag ändå inte är med helt. Det är så overkligt allting, jag kan inte riktigt förstå vad som händer samtidigt som jag är fullt medveten om situationen och dess allvar. Jag vet inte ifall jag är i chock eller i någon slags kris. Jag vet bara att jag måste fixa det här för mammas skull. Jag vill att hon ska känna livsglädje igen, jag vill att vi ska göra saker tillsammans. Jag vill ha en helt ny vardag, en vardag där min mamma finns med.

Jag har blundat så länge, men nu ser jag allting så jävla kristallklart. Och jag blir förbannad på mig själv att jag inte har förstått hur dåligt hon mått. Och det spelar ingen roll att ni säger "Det är inte ditt fel". För ni vet inte vilka känslor jag har inom mig. Ni vet inte hur det har varit. Ni vet inte hur jag har varit mot henne. Det är dels mitt fel, det är sanningen. Men det är självklart andra faktorer som spelar in. Men jag kommer att ändra på mig och mitt beteende helt nu. Jag ser klart nu. Jag vet vad jag måste göra för att det ska bli bra.

Jag hoppas bara att jag orkar vara stark hela vägen. För det kommer ta lång tid.

Egentligen vet jag inte hur jag orkar stå på mina ben just nu, men jag kanske är så pass stark som mina vänner säger. Jag hoppas det, för utan styrka kommer allting rasa. Jag är pelaren som står kvar i huset där väggarna ramlat in. Jag måste stå kvar och låta nya väggar bli byggda igen.

Jag älskar dig mamma <3



Kommentarer
Postat av: Mia

Du kan prata med mig Mikaela - jag tycker om dig och tror på dig. Kom igen! Kram

2012-06-16 @ 16:22:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0