Ännu en mobilbloggning
usch hemskt att ta bort sin finaste vän :( man får tänka att dom är på ett bättre ställe.
VA! är det sant, är pizzakartongerna borta?! haha hur många år tog det? ;) puss hjärtat <3
Det är en sådan saknad efter ens bästa vän Mikaela, det har gått snart ett år sedan Ryan fick vandra vidare och fortfarande saknar jag honom enormt, varje dag ja.. varje timme.. Det känns fortfarande inte ens verkligt och många är de morgnar jag vaknar och bara hoppas att allt var en ond dröm..
Ärligt, det känns förjävligt!
Sättet som mitt liv på gården avslutades gjorde att det känns allt annat än rättvist och ilskan över det nästan förgör mig!
Trots att jag vet att Ryan var gammal, 29 år och tappade varje vinter i hullet så kan jag inte ännu glädjas åt att vi fick så många fina år, jag vet att om jag hade haft möjligheten att ha honom hemma, under ständig uppsyn och omvårdnad så kunde han levt i flera år till, just det gör det ännu jävligare!
Min fina ponny, one of a kind, kanske inte vackrast men helt klart den mest specielle.
Han tar hand om din Lizzy nu, det kan jag garantera, och Diva med såklart, han var en riktigt tjejtjusare och har nu 2 snyggingar att springa med där det alltid finns gräs!
Jag känner så oerhört med dig, jag vet exakt vad du går igenom och det är bara helt överjävligt, tomheten som är där. Saknaden.. dom där enkla vardagssakerna som man egentlgen avskydde, lerinpackning, regntunga täcken osv, det skulle man ge allt för att få uppleva igen.. Med SIN häst!
Så starkt att du kunde vara med hela vägen, jag orkade det inte, hade en god vän som hjälpte mig att hålla honom, som han träffade varje dag sista månaderna och som han var trygg med, men när skottet föll, hörde det en bit ifrån, då höll jag på att gå sönder!
KRAM//C