Söndag
Trots lugnande och väldigt mycket sömn så har jag fortfarande hjärtklappning. När ska psykvården inse att tabletter inte löser allt? Just nu vet jag ingenting om någonting. Det enda jag vet är att jag måste äta och sova. Resten är bara en tjock dimma.
Jag ska försöka ta mig ut på en liten promenad nu. Det tar emot i varje cell av min kropp, men jag vet att det nog blir lite bättre med frisk luft. Jag ska köpa cola också, det är det enda jag ser fram emot just nu.
Kanske att verklighetens sorger har kommit ifatt och att detta är konsekvenserna av att lägga allting på hög i det inre rummet. När man inte kan gråta längre, när man aldrig blir arg, när man bara är och försöker vara glad utåt. Kanske är det någonting som händer inuti en. Någonting som till slut sprängs.
Ge mig något som känns.
Kommentarer
Trackback
