En vidrig dag på alla sätt. Mår kasst både fysiskt och psykist. Min kropp behöver nog vitamintillskott precis som min läkare sa, jag ska köpa det så fort jag får pengar på fredag! Kroppen fungerar inte, själen är trasig och mitt hjärta är i bitar. Typ så. Ja, jag tycker synd om mig själv, frågor på det?

 

Idag är en sån där dag då allt känns svart och jag tror att jag aldrig kommer känna mig hel igen. Idag är en sån där dag då jag tillåter mig själv att känna efter på riktigt. Det är farligt att stänga in känslor, dom försvinner liksom inte, dom växer sig större och ibland så exploderar kabinen som dom gömmer sig i.

 

Jag tänker mycket, grubblar över livet och allt. Tänker mycket på framtiden, vad jag ska bli, vad jag ska plugga, vart jag ska plugga, om jag ska stanna i denna stad eller börja om någon annanstans. En del av mig vill börja om, släppa allt som varit och bara våga. Men en del av mig är så rädd att jag ska misslyckas. Och då står jag där i en helt ny stad, utan min mamma och mina närmaste vänner. Vad gör jag då?

 

Staden kommer alltid att finnas kvar, kanske är det dags att börja våga, göra någonting som känns?

Från filosoferande stund till verkligheten, nu ska jag gå och handla. Galet trött på kylan, ge mig vår!