Jag önskar att jag hade kraften och modet att våga kasta mig ut. Jag har stått på kanten och velat så himla länge nu, men jag vågar inte. Jag är så rädd för att misslyckas, falla tillbaka i den där helvetes svarta gropen... Men jag kan ju inte vänta på att någon ska lösa mina problem.

Jag inbillar mig att saker skulle vara enklare ifall du fortfarande fanns, eller ifall jag hade en partner som var kär i mig. Som om det skulle förändra något? Inte vet jag, men min hjärna får för sig det.

Idag när mamma skjutsade mig till stallet kändes det precis som förut, när du stod där i din box och väntade på mig. För en sekund kände jag mig hel. Du gjorde mig hel. Jag saknar dig så ofattbart mycket. Det gör ont i varje del av mig när jag kommer på att du aldrig mer kommer gnägga åt mig. Du kommer aldrig mer stå i din hage och titta på mig med busig blick när jag ropar ditt namn. Jag kommer aldrig mer få krama din varma hals och dra fingrarna igenom din man. Jag kommer aldrig mer kunna hämta energi, motivation och kraft bara genom att vara hos dig. Det gör så ont. Du var så mycket mer än bara en häst för mig. Min bästa vän, mitt allt... Jag älskar dig och jag behöver dig... Att saknad kan göra så ont.

På tisdag är det den 25:e juni. Då har det gått 9 månader. Det finns så mycket jag vill skriva och dela med mig utav. Någon dag ska jag göra det.

Godnatt.