Om jag tröstäter chips, choklad och dricker cola klockan tjugo i fem på morgonen? Ja!

 

Jag har legat i sängen och tänkt så jävla mycket, vill bara få ur mig allt!

Kanske att det går, värt ett försök.

 

Ja, jag kanske tycker att det är jobbigt att typ alla mina vänner har ett förhållande. Det är inte så att jag inte vill att dom ska vara lyckliga, det är väl snarare det att jag hela tiden blir påmind om att jag inte har någon. Jag känner bara att dom förhållanden jag har haft, har varit så misslyckade. Klart att det varit bra, men misslyckade överlag. Ostabila, idiotiska Mikaela förstörde liksom det fina och var besatt, egoistisk och beroende. Jag tror på något sätt att jag aldrig kommer kunna ha ett sunt, bra och kärleksfullt förhållande med någon. Och nu menar jag inte att det ska vara ett förhållande utan bråk osv. Jag är inte dum i huvudet (mer än vanligt) och vet att alla förhållanden med alla människor har sina ups and downs. Men jag vet hur jag blir, som en besatt och omogen liten bekräftelsesökande barnunge. Så om jag väl hittar någon att dejta och blir kär och denne känner detsamma, så vettetusan om det skulle bli bra ändå. Singel forever med mina katter? Jomenvisst.

Jag saknar [censur] så jag går av på mitten. Jag förstår inte varför jag saknar en person som inte ens bryr sig speciellt mycket om mig. Det går inte en dag eller en natt utan att jag tänker på hur jag känner inom mig när hon är i min närvaro. Helt jävla cpkär. Orkar inte med det här. Bra att vara kär i någon som har sagt att hon inte är kär i mig. Bra att hoppas på att hon skickat sms så fort mobilen plingar till. Bra att tro att det kommer vända och hon hux flux kommer på att hon är lika cpkär i mig tillbaka. Bra att veta att jag måste gå vidare, jag vill det också. Men det går ju för i helvete INTE. Kul att saker hon sagt och konversationer vi har haft spelas upp i mitt minne dagligen. Nej, men jag var normal? ELLER VA?!

 

Sådär ja, det gick ju bra att skriva. Let's move on då.

 

Jag har sjukt svårt att gråta ända sedan jag tog bort min älskade häst. Jag grät den första tiden, men sen har jag vänt mig inåt och bara blivit en stirrande docka typ. Jag kan sitta i min säng eller i min soffa och stirra och tänka, vara i någon helt annan värld och ja... det kan gå så långt att jag inte ens bryr mig om att äta för jag är så borta eller hur man ska förklara det. Ibland känner jag mig inte ens värd att äta, för att jag tycker så himla synd om mig själv. Därav ligger jag i min säng hela dagen och sover/tänker/stirrar/sover/tänker/stirrar. Inte en enda tår kommer ur mig. Den enda gången jag går upp är ifall jag är kissnödig eller måste ge katterna mat/vatten. Såhär har jag levt flera gånger i veckan i flera månader.

Jag saknar Lizzy så oerhört. Men mest saknar jag nog mitt liv som jag hade när hon fanns i det. Jag kan tänka tillbaka på allt vi har gjort, alla träningar, alla tävlingar, alla gånger jag ramlat av, alla gånger jag varit så sjukt high on life då det gått bra att rida, alla gånger jag gråtit då jag känt mig som en värdelös ryttare, alla gånger jag stått med dig i stallgången och pysslat med dig i timmar... osv...

 

En syn som väldigt ofta återkommer är när jag stod med dig i stallgången i tegel, någon av alla sena sommarkvällar då solen lös in på oss genom fönsterna. När det bara var vi två kvar i stallet och jag kunde ägna all min uppmärksamhet åt den finaste i mitt liv. Jag kunde släppa ut dig lös så du fick beta på kullen medans jag mockade, sen borstade jag dig, flätade din man och pratade med dig och bara mös... Åh min älskade fina vad jag har fina minnen med dig! Hur jag alltid pratade med dig när jag höll på i stallet och hur du alltid tittade uppmärksamt mot mig med spetsade öron och vaken blick... Så som du alltid gjorde... Du såg mig, du älskade mig, åh min fina lilla häst! Jag saknar dig så, men jag är samtidigt så glad för att jag fick ha dig så länge! Och för allt du har gjort för mig bara genom att existera! Du är min själsfrände, min ängel, mitt hjärta och det kommer du vara föralltid. Jag hoppas så att vi träffas igen när mina dagar är slut... Annars blir jag hyffsat besviken på livet. Man kan väl iaf få en himmel med den man älskar mest av allt? I hope so.

 

Herregudars vad skönt detta var då. Skulle aldrig vågat skriva det här utan lösenord på bloggen. Ska nog behålla det ett bra tag framöver så jag verkligen får ur mig mina tankar, funderingar och känslor. Tänker verkligen inte ge ut det till speciellt många. Så ni som vet det, shut the piehole! Kommer någon dryg jävel och frågar, hänvisa denne till mig. Jag kommer neka om jag inte känner att jorå, du är en bra vän! Synd för den då, hah! ;)

 

Alltså seriöst, det känns som att jag släppt en bomb, från mitt sinne. Öh, det där lät bara jättekonstigt. xD Jaja, jag skyller på att klockan är 05:07! Nu ska jag slösurfa lite och sen försöka få lite sömm.

 

Toodels!